Reflektioner kring en tillvaro

En kort förklaring till föregående inlägg: Jag känner mig alltid lika kreativ när jag är lite charmigt berusad och när folk då säger att jag borde skriva något i min fina blogg så gör jag ju självklart det. Resultatet blev väl... sådär.

Natten är sämst! En liten jäkla grej händer. En sak som jag redan visste om, jag visste att det skulle hända. Det var bara en tidsfråga. Självklart förstorar natten, tillsammans med min paranoia upp den händelsen, som har hänt så många gånger förr, till ett gigantiskt problem! Och varje gång vet jag om att det kommer hända! Men lär jag mig? Nej! Varenda gång reagerar jag på samma sätt!
Det var omöjligt att sova i natt. Inte ens lönt att försöka.


Jag har tinnitus i hjärtat, på grund av igår kväll.
Jag hör signaler jag inte förstår.
Som väcker känslor jag inte förmår.
Som ett norrsken, en sovande uggla.
Träffad av splitter, mitt i en mening.
Det finns innebörd, och den är oerhörd.
Men den drabbar oss mest med sin försening.
Solsystem till nervsystem, 15 sekunder av allt.
Från genombrott till sammanbrott, 15 sekunder av allt.

Så sant, så sant...


Såhär dagen efter mår jag förhållandevis bra! Jag får i och för sig aldrig skallebank dagen efter en fest men så fort jag stoppar nåt i mig känns det som om magen och hela tarmpaketet vill ta sitt pick och pack och lämna min sargade kropp. Så fan heller!

Lars Winnerbäck sätter ord på obeskrivliga känslor. Fantastiskt. Dagen hade varit olidlig om dte inte vpre för honom, och Cat Stevens... och R.E.M såklart!



Michael Stipe ser ju riktigt bra ut med hår!


I'M A HUMAN BEING, GOD DAMN IT! MY LIFE HAS VALUE!


Vi ses i marschallens skugga!