Reflektioner kring en tillvaro

Ouff! Upp i ottan på första lovdagen. Alltid lika trevligt att bli väckt av en gormande pappa som alltid skriker samma sak varje gång: "Den enorma trave ved vi har där ute varken hugger, klyver eller bär in sig själv. Så ut och jobba pojkvasker!" Vad gör man? På med ett gott humör och dunka in P3 i radiolurarna så är dagen avklarad i ett nafs.

Vänner från kommunens alla hörn gästade mitt hus ikväll! Jag måste säga att det hela började lite knackigt, och visst, jag visade kanske inte särskilt stort engagemang. Men det hela artade sig framåt midnatt när gamla bilder plockades fram, tillsammans med minnen för att avslutas med katt-videor. Vi hade en riktigt trevlig mysstund tillsammans.

Varför lär jag mig aldrig? Hur kan jag vara så blåögd vareviga gång?! Det är likadant varje jäkla gång! Det börjar med att förväntingarna sätts skyhögt, allt förstoras till enorma proportioner! Och vad händer? Självklart raseras alla förhoppningar i ett ögonblick. Jag vet inte ens varför jag bryr mig längre när jag ändå aldrig får något tillbaka? Kampen har tydligt varit förlorad en lång tid nu men jag vägrar envist att inse det!
Jag bryr mig inte längre. Jag vill inte bry mig. Jag vet att jag inte kan sluta bry mig...

Hasta siempre compañeros!