På äventyr i tredje rikets största stad!
Lördagen är omöjlig att beskriva med ord! Hela dagen var en helt fantastisk, magisk händelse! Så här på efterhand känns hela dagen helt overklig, var jag verkligen i Malmö igår? Var det verkligen Bob Dylan jag satt och lyssnade på i två timmar? DEN Bob Dylan?! DYLAN?!
Lördagen var som sagt fantastisk! Allting började bra när vi, jag och mina två resekamrater, precis hade satt oss på tåget. Allt var frid och fröjd och plötsligt rullar en stor mörk vagn upp genom mittgången, den stannar brevid våra platser och vi bländas av världens största, soligaste leende! "Får det lov att vara nånting?" säger han med vagnen på dalmål. Rätt vad det är har vi bytt lite skämt med varandra, "Nu slår vi på stort" - säger jag, "Ge mig en påse bilar". "Nu ska ni festa loss ordentligt!" - svarar han med sitt soliga leende och underbara dialekt. När han till slut går vidare genom vagnen för att lysa upp någon annan resenärs tillvaro sitter vi plötsligt med en massa godis och läsk som vi egentligen inte alls ville ha! Jäklar vilken bra försäljare han var.. dalmasen...
Tåget fortsatte, konduktören var jättetrevlig som lovade att han inte skulle berätta för någon om de 4 starkölen och 20 tomma shot-glasen på vårt lilla bord. Herr Reiseleiter hade såklart biljetterna och fick sitt nya smeknamn av honom. Efter lite mer än en timmes tågresa var vi nästan framme vid vårt mål och ytterligare en person hinner förgylla vår tillvaro på tåget. Ur högtalarsystemet hördes en glad röst :"Jaha, mina damer och herrar, hundar och katter. Vi närmar oss Malmö Central med stormsteg!" Vi fick oss ett gott skratt när vi klev ut på perrongen i Skåneland.
Konserten var oförglömlig! Malmö Arena var fullsatt, Bob Dylan var på gott humör och vi var alla lika förväntansfulla. Den största överraskningen för mig var Dylans fantastiskt goda humör! Han bokstavligt talat dansade igenom hela konserten! Några böjda knän här, lite danssteg där. Otroligt hur den snart 68 år gamla rockikonen kan hålla igång fortfarande. Spellsitan var även den fantastisk, väldigt varierat mellan gammalt och nytt och när hela Arenan reser sig upp och jublar efter de den första textraden i Blowin' In The Wind är allt ganska underbart!
Det var tre lyriska pojkar, med rosiga kinder och solsken i blick, som lämnade Malmö Arena senare samma kväll med kursen mot Malmö Central ... på andra sidan stan.
Herr Reiseleiter hade gjort en liten felkalkylering när tågen skulle bokas, konserten ägde rum tidiagre än väntat så vi hade ett par timmar ensamma i Malmö. Vad gör man då om inte att bestämma sig för att gå tvärs genom stan till tågstationen. Vi fick i alla fall en lång, stärkande promenad i en regntung stad. Ingenting spelade någon som helst roll för mig då jag var helt euforsik och så lyrisk att jag knappt kommer ihåg nånting av promenaden tillbaka.
En eloge till Bob Dylan, och inte minst till pappa som ställde upp på att agera chaufför då öresundtåget bestämde sig för att inte åka längre än till Helsingborg. Hade blivit lite kinkig stämning i gänget om vi hade tvingats stanna i skåneland...
Upplevelsen har inte riktigt hunnit smälta in ännu. Allting var över så fort! Det känns fortfarande så långt borta, så overkligt. Är jag säker på att det inte bara var en dröm? T-shirten bevisar motsatsen. T-shirten som jag har gått och tittat på hela dagen bara för att få bekräftelse. Det VAR på riktigt!
Lördagen var som sagt fantastisk! Allting började bra när vi, jag och mina två resekamrater, precis hade satt oss på tåget. Allt var frid och fröjd och plötsligt rullar en stor mörk vagn upp genom mittgången, den stannar brevid våra platser och vi bländas av världens största, soligaste leende! "Får det lov att vara nånting?" säger han med vagnen på dalmål. Rätt vad det är har vi bytt lite skämt med varandra, "Nu slår vi på stort" - säger jag, "Ge mig en påse bilar". "Nu ska ni festa loss ordentligt!" - svarar han med sitt soliga leende och underbara dialekt. När han till slut går vidare genom vagnen för att lysa upp någon annan resenärs tillvaro sitter vi plötsligt med en massa godis och läsk som vi egentligen inte alls ville ha! Jäklar vilken bra försäljare han var.. dalmasen...
Tåget fortsatte, konduktören var jättetrevlig som lovade att han inte skulle berätta för någon om de 4 starkölen och 20 tomma shot-glasen på vårt lilla bord. Herr Reiseleiter hade såklart biljetterna och fick sitt nya smeknamn av honom. Efter lite mer än en timmes tågresa var vi nästan framme vid vårt mål och ytterligare en person hinner förgylla vår tillvaro på tåget. Ur högtalarsystemet hördes en glad röst :"Jaha, mina damer och herrar, hundar och katter. Vi närmar oss Malmö Central med stormsteg!" Vi fick oss ett gott skratt när vi klev ut på perrongen i Skåneland.
Konserten var oförglömlig! Malmö Arena var fullsatt, Bob Dylan var på gott humör och vi var alla lika förväntansfulla. Den största överraskningen för mig var Dylans fantastiskt goda humör! Han bokstavligt talat dansade igenom hela konserten! Några böjda knän här, lite danssteg där. Otroligt hur den snart 68 år gamla rockikonen kan hålla igång fortfarande. Spellsitan var även den fantastisk, väldigt varierat mellan gammalt och nytt och när hela Arenan reser sig upp och jublar efter de den första textraden i Blowin' In The Wind är allt ganska underbart!
Det var tre lyriska pojkar, med rosiga kinder och solsken i blick, som lämnade Malmö Arena senare samma kväll med kursen mot Malmö Central ... på andra sidan stan.
Herr Reiseleiter hade gjort en liten felkalkylering när tågen skulle bokas, konserten ägde rum tidiagre än väntat så vi hade ett par timmar ensamma i Malmö. Vad gör man då om inte att bestämma sig för att gå tvärs genom stan till tågstationen. Vi fick i alla fall en lång, stärkande promenad i en regntung stad. Ingenting spelade någon som helst roll för mig då jag var helt euforsik och så lyrisk att jag knappt kommer ihåg nånting av promenaden tillbaka.
En eloge till Bob Dylan, och inte minst till pappa som ställde upp på att agera chaufför då öresundtåget bestämde sig för att inte åka längre än till Helsingborg. Hade blivit lite kinkig stämning i gänget om vi hade tvingats stanna i skåneland...
Upplevelsen har inte riktigt hunnit smälta in ännu. Allting var över så fort! Det känns fortfarande så långt borta, så overkligt. Är jag säker på att det inte bara var en dröm? T-shirten bevisar motsatsen. T-shirten som jag har gått och tittat på hela dagen bara för att få bekräftelse. Det VAR på riktigt!
Kommentarer
Trackback
